Datum: 2017-02-10..2017-02-12

Sträckning: Dag 1-3: Bydalen
Efter min senaste tur i skäckerfjällen och inte minst dess puderåkning under avslutningsdagen så hade min uppfattning av min egna åkförmåga på smala turskidor höjts kraftigt. Denna inre skattning skulle dock snabbt krossas och sakteliga byggas upp igen under svenska fjällklubbens kurs ”Skidåkning i krävande terräng”.

Dag 1
Den sista biten av färdvägen längs serpentinväg uppför berget imponerade. Nu var jag här i Bydalen. Hit hade jag tänkt att åka ett par gånger under försäsongen när bilder på dess snötillgång fyllt mitt instagramflöde men det har fått vänta tills nu. Jag hoppar ur bilen och stegar fram till vårt delade hem för kursen. En stuga precis nedanför fjällhalsens restaurang. Det har hunnit mörkna något men berget drommen ståtar ändå tydlig framför mig när jag står och ser ut över omgivningen.Jag står kvar en stund och ser på när solen sakta försvinner där borta där vägen slutar. Vilket perfekt ställe.
Jag vänder inåt stugan för att se mig om och det dröjer inte länge förrän nästa deltagare knackar på. Efter de sedvanliga hälsningsfraserna så fortsätter ett intressant samtal som täcker allt från tidigare erfarenheter inom telemarksåkning till hur man driver ett vandrarhem. För Eva som deltagare nr 2 heter gör just detta. Driver ett vandrarhem här i fjällen. Stencoolt tycker jag och ett myller av frågor runt detta ämne hinner ställas innan dörren på nytt öppnas och ett stort leende möter oss. Det är Marta vår instruktör för denna kurs.  Efter matkassarna har packats in slår vi oss ner igen vid köksbordet för att höra lite om Martas bakgrund. Marta har verkligen en gedigen bakgrund av arbete i vår svenska fjällkedja. Allt från skidlärare till pistör och en hel del där emellan. Det känns som att det finns mycket kunskap att hämta i denna grupp men kanske viktigast av allt så känns det direkt att detta är ett gäng som det kommer bli riktigt trevligt att hänga med i de kommande dagarna.

Dag 2
Vaket tittar jag på mobilen och stänger av alarmet direkt när det går av. Sömnen i våningssängen har varit över förväntan så när jag hör en kaffemaskin i köket gå igång är jag snabbt på fötter. Samtal runt olika skidbindningar och dess fördelar och nackdelar när det kommer till klassisk åkning i telemarksstil och struktur för dagen gås igenom medan maten intas. Vi packar ner våra turpackning för dagen och följer efter Marta uppför västerfjället.Nu är det bara rakt in i elden som gäller.  Insvept i tron att jag är rätt vass på turskidor efter mina övningsturer innan denna kurs så tar jag fart utför backen. Jag klarar mig hålla mig på benen men en känsla inom mig börja växa sig starkare. Det känns på något vis inte lika stabilt på detta underlaget jämfört med pudret i skäckerfjällen. Flertalet övningar avlöser varandra genom varierande underlag och när tillfälle ges för test av sondering eller djurspårsquiz så tar vi oss tid för detta. Jag hinner med minst 5 fall vilket säkert är någon form av rekord och kan vid detta laget mantrat om tryck på stortån och kroppsrotation utantill. Parallellt så går det fint men nu var detta en kurs i den ädla åkstilen telemark så då är det det vi ska öva.Det märks att Marta är en van pedagog och anpassar återkopplingen till hur mottagliga vi är för tillfället.  Efter en träningsförmiddag så anser Marta oss redo för topptur på västerfjället men först behöver vi förse oss med lite ny energi så vi följer fjällets linjer till en plats med vacker utsikt där vi gräver oss en snösoffa och kryper in i vindsäcken.Stärkta av fikapaus sätter vi fart uppåt. Stighudarna biter som de ska och gruppen är stark så vi hinner runda ett par personer under vår väg upp.Höjden framför oss är med sina 1158 på intet sätt något höjdrekord men förmiddagens övningar känns ändå i benen.Vid förtoppen så stannar vi upp och diskuterar olika vägval och dess fördelar och nackdelar. Snömängden sträckan upp på toppen är minst sagt medioker och vinden ruskar en aning i oss så vi bestämmer att ta den sista biten till fots.Is blandas med snö men plötsligt står vi där. Där utsikt och djupa andetag möts. På toppen!Vi vänder nedåt och nu är det dags att försöka infria de förhoppningar som dagens övningar byggt upp. Det går utan tvivel bättre nu än då men det finns mycket mer att lära. Åket neråt avslutas med en snällare transportsträcka där mjukare före väntar i jämförelse mot bergets ständigt skiftande underlag. Bra avslutning på denna del av dagen. För dagen var inte slut än skulle det visa sig.
Eld i spisen, mat som lagas och leenden skapade av en rolig dag samsas under kommande timme. Vi får en uppgift av Marta som bygger på att vi ska lägga ruttplanering inför en fiktiv guidesituation. Med en karta som täcker hela vårt frukostbord förs ett samtal runt tänkta vägval och Marta tillför allt från sviktande ork till riktigt akuta situationer till vårt scenario och lyssnar på hur vi tänkt oss hantera dessa.  Alternativa rutter baserade på varierad grupp gås igenom och hantering av transport av skadad person.
Det börjar bli dags för dagens sista övningar. Kvällsåkning i pistad backe. Allt, ja precis allt känns som nytt när man står på dessa smala stickor till skidor. Till och med ankarliften upp blir ett spännande upptåg och i sedvanlig anda så precis när man känner sig lite kaxig så skär man aningen fel och får räddas av magmusklerna som lyfter en rätt igen på reflex. Telemark blandas friskt med parallellåkning nedåt för min del och Marta flikar in tips medan vi susar (nåja) nerför backen. Kanske det roligaste är blickarna från de yngre kidsen som mycket undrande tittar på oss och våra skidor i liften.  Efter någon timmes övning är det dags för hemgång. Kvällen bjöd på trevlig häng och fortsatta samtal runt ökad turism och hur denna kan utvecklas i hållbara former.  Det bjöds till och med på yogainstruktion för trötta kroppar.

Dag 3
Nu var det dags att verkligen lägga in en växel på tekniksidan. Transportsträcka till liftsystemet sedan påbörjadas en gedigen genomgång av tekniksidan. Allt från slalom i barnbacken vidare upp i de fortfarande snälla men längre backarna. Nu växlar Marta upp återkopplingen och övningarna avlöser varandra. Hastigheten ökar nedför i takt med självförtroendet men när jag efter en stilig sladdbroms in i liftkön ska hoppa in i liften när det blir min tur så smäller jag i pladask när jag väntar på mitt ankare. En liten flicka rycker sin pappa i benet och förmedlar aningen högljutt och med stolthet till sin far att hon minsann är bättre på att åka lift än han som ramlade i liften. Pappan tittar på mig och vi skrattar till båda två åt flickans uppriktighet. Ödmjukhet är en dygd eller hur var det nu 😉
Nåväl efter denna fadäs så går det bara bättre och bättre och vi åker för oss själva en stund innan det är dags att samlas för tur tillbaka till stugan. Kan ju inte skryta med Olle Rimfors nivå på åkningen men klart bättre än för 3 dagar sedan.  Under hemfärden bjuder transportsträcka på den sista utmaningen på kursen. Över en ravin via en vägg nedför och sedermera uppför på andra sidan. Inget jag lyft på ögonbrynen för med mina aningen bredare skidor under fötterna men nu får jag allt ta mig en snabb funderare. Tjejerna öster nerför och uppför på andra sidan och jag efter dem. Naturligtvis inga som helst problem när väl tvivlet är borta och en perfekt avslutningskick för denna kurs. Vi avlutade några riktigt givande och trevliga dagar i strålande solsken på fjällhalsens restaurang innan det var dags att åka hem var och en till sitt.

Stort tack Marta för all kunskap och tålamod!