Fler bilder längst ner

Datum: 2017-01-13

Sträckning:
Dag 1:
Anjan –>Strydalen vindskydd
Dag 2: Strydalen vindskydd –> Mansjön –>Övre ottsjön
Dag 3: Övre ottsjön –> Anjan

Efter en längre runda söderöver är jag nu tillbaka i jämtlandsidyllen. Då jag har ett par kurser inplanerade under våren som innefattar turskidor så blev det aning bråttom att bekanta sig med mina nya Åsnes innan det är dags att på allvar ta dessa i bruk.

Dag 1
Det fick bli norröver denna gången och siktet ställdes in på skäckerfjällen.
En morgontimmes bilresa tillbringades längs kallsjöns östra sida med till största delen hakan längs bilgolvet. Hur kan jag ha missat denna prakt som min grannsjö bjuder på? 3 gånger stannade jag för att föreviga med en bild men hade jag stannat alla gånger andan föll på hade jag fått börja min tur till kvällningen.  Ack så vackert!Väl framme i Anjan tog fjällsuget (högmodet) över, skidorna flög på och jag bestämde mig att börja dagen med en nerförslöpa ned mot baksjön. In i elden liksom..yeah right. Obalansen slog till utan barmhärtighet och tvingade mig att testa varje skida var för sig nerför backen och som final fick ett gupp min tyngd på ryggen att förskjuta sig på ett för mig helt onaturligt sätt vilket medförde överkompensation med resultat i en fin faceplant vid strandkanten. Tittar upp…där kommer naturbevakaren körandes över isen och sätter leden för säsongen.  Såg han detta så garvar han sönder sig just nu tänkte jag när jag samlade ihop mig och skidade ut över isen. Med kan jag bjuda på speciellt med tanke på att precis parkerat in hans ekipage i den enda översnöade parkeringsrutan som stod till godo.
Fick förklarat för mig att Krister som naturbevakaren ifråga hette var på väg att sätta leden längs den sträckning jag tänkte ta. Det innebar i sig att första sträckan blir skoterpistad. Win! Jag bad aningen om ursäkt för eventuella rattutslagsövningar han hade framför sig pga av min parkering innan jag begav mig vidare.  Jag hann över baksjön och en bit upp på lill-Anjeskutan innan jag hörde skotern bakom mig.  Nu ska man inte tro att jag lärt mig läxan att köra in min stighudar innan jag ger mig ut på längre turer. Icke!  Det ska inte vara för lätt nämligen/tydligen. Så när Mr. Naturbevakare hinner i kapp mig så har han fått beskåda spåren av flertalet tveksamma tekniker uppför och det är antagligen därför han erbjuder sig att ta med min ryggsäck på sin resa till toppen. Med svetten lackande tackade jag för erbjudandet men avböjde. Väldigt trevlig gest dock! Sakta men säkert började min teknik anpassa sig till skidans spann och hudarna börja greppa. Dessa faktum tillsammans med tillpressad snö efter skotern gjorde att tiden per kilometer var mycket acceptabla. Jag var med andra ord inte långsam bara utan stilig teknik. Under lunchen kommer den där lugna känslan över mig. Tacksamhet över att få vara här i denna omgivningen just nu. Blickade ut över vidderna och känner mig både liten och stor på än gång. När snön åter igen påbörjade sin resa ner mot marken framför mig var det dags att fortsätta färden.
Vid detta laget börjar varje stavtag gå av sig själv och jag börjar observera snön under mina skidor, hur den låter, hur dess skikt bryter när det är brant uppför och jag försöker uppskatta gradtalen på sluttningarna i min närhet. Informationen från de senaste böckerna runt fjäll/snö säkerhet letar exempel i verkligheten i min hjärna. Utförslöporna börjar bli längre uppe på fjället och jag får därmed möjlighet att öva på att använda mina lösa hälar, telemarkssvängar. Eller svängar är kanske att ta i men två utförsåk utan att ramla och något som man i alla fall i bästa fall kan säga var styrning åt det hållet jag ville är minsann inte fy skam med 75 liter på ryggen intalar jag mig själv. På väg ner i strydalen blickar jag runt och slår det mig hur perfekt det måste vara att köra touring här. Flera fina toppar runt omkring som bara tigger åk. Nästa runda till skäckerfjällen blir med bredare brädor under fötterna lovar jag mig själv. Nere i dalen skymtar ett vindskydd och ner mot detta ökar farten och precis när jag känner mig bekväm kommer en islott och höjer antalet präktiga vurpor från ett till två. Smack i backen. Kravlar mig upp och hasar bort mot vindskyddet. Nu ska jag sitta ner och dricka kaffe tills jag slutar muttra över vurpan. Detta får helt enkelt bli dagens lägerplats. Avsaknaden av vind i ansiktet och värmen från kaffet får mig att ta mig en liten lur.Två smällar mot utsidan på vindskyddet får mig att vakna till. Två till tätt efter. Det är någon här. Vem fan kommer hit nu? In genom dörren sticker en tjej in huvudet och hejjar. Det visar sig att ett gäng planerat topptura dagen efter och att detta ska vara deras bas inför morgondagen. Kaffe kokas och samtal tar vid. I pannlampesken ramlar ytterligare folk in och när till slut även naturbevakaren kommer in på en kaffe tillbaka från sitt arbete högre upp på fjället är stämningen på topp.Gött trött och söndersnackad lägger jag mig till ro ute i tältet. Tuggandes på en sista lösgodis bit som jag blivit bjuden (genidrag med lösgodis på fjället måste jag säga) somnade jag in till vindens melodi i tältduken.

Dag 2
Vaknar tidigt och ligger och drar mig. Hör hur delar ur det andra sällskapet ger sig upp. När frukostutropet sker från vindskyddet går startskotten för min nerpackning. När allt är klart för avgång beger jag mig in i vindskyddet för att värma min frukostpåse. Jag sitter och lyssnar in touringgängets planer inför dagen och tittar på medan tranceivers spänns fast och säkerhetslistan verbalt gås igenom.  Hör att det kommer bli tolkning efter kite upp för berget för vissa deltagare. Stannar kvar och ser när de övriga ger sig av upp mot bergen och knäpper av en bild över deras base camp där det röda hillebergtältet står i vacker kontrast mot snön vita skimmer.Startar min egen färd med 4 kilometer stigning. För varje gång jag stannar för att titta ut över dalen försvinner lite mer landskap i den tilltagande snödimman. När synfältet sluter sig tätt runt mig och benen går ett i taget infinner sig den totala fokusen med den meditativa stämningen.  Oavsett benämning så är denna frid en skön bekantskap. Inga tankar utan bara en skida som hasar framåt åt gången.  Anpassning av ansträngningsnivån sker av sig själv medan jag kryssar de brantare partierna uppför.  När mina skidsteg förlängs vaknar jag till ur min lunk och inser att det börjar gå neråt lite fortare.  Vinden har avtagit när jag är över höjden och vid det här laget kan jag se ett par ledpinnar bort och jag inser att de börjar droppa neråt betydligt mer än tidigare.  Stannar till och spänner åt ryggsäcken så den sitter som fastlimmad på ryggen stärkt av gårdagens erfarenheter.  Första skidan iväg och hälen upp på stödskidan. Hör hur vinandet ökar under skidorna men kan på grund av flatjuset inte riktigt se vad som är framför mig i spåret bara att det går neråt. Det underliggande förets variation i kvalitet testar min balans men nerför första delen av berget kom jag. Inser när jag slår en blick på kartan att det är dags börja skråa över Anjeskutan vid detta laget om jag inte ska behöva lägga på mig extra kilometer. Jag viker av från leden mot sockertoppen och tar istället riktning mot Mansjön. Neråt går det igen och tidvis får jag in en telemarkssväng som känns som den sitter. Bergets stenformationer och dess snöraviner håller dock mig på den ödmjuka sidan så min nerfartshastighet är ytterst begränsad. Efter pulsande över Mansjön möter jag åter ledad mark vid sjöstugan och denna gång bär pekar leden tillbaka mot Anjan. Från och med nu är det hemlöpa.Men än är inte äventyret klart för denna gången så åter igen viker jag av efter en stunds sällskap med kryssleden.  Jag kryssar mellan småkullarna tills jag ser mitt mål på kartan. Här i skydd från en granridå ska vi slå läger för natten. Denna gång ska jag slita lite med snön för att få det en aning bekvämare. Absidern får denna gång nersänkt golv så man kan sitta och dingla med benen inne i tältöppningen och utanför ståtar en snösoffa med tillhörande köksgrop. Som på beställning börjar snöflingorna dala och jag sätter mig ner nöjd i min mjuka natursoffa.Dag 3
Sista dagen och inget behov att spara på batterier längre så mina synintryck få denna dag sällskap av ljud i öronen för förstärkt välmående. Under natten har det snöat en hel del men inget som besvärat utan mer förgyllt landskapet som jag vaknar upp till. Skidorna sjunker en bra bit ner i pudret men ger igen för betald ansträngning när jag får smaka på den där speciella mjuka glidet nerför.  Som mjuka fjädrar på en gammal bil lyfter mig skiktet framåt. Kul utför men tungt på platten med snö till knäna så jag bestämmer mig att bege mig till högre höjd för få lite vindpinad och därmed snabbare före under skidorna. På toppen av klumpen runt 700 meter upp har jag hunnit med 3 skiftningar i vädret och när det är dags att få till nedförssträckan tillbaka till Anjan så börjat åter stora snöflingor falla. När träden åter är på plats i landskapet finns här allt som behövs för en fantastisk avslutning, snökullar, träd och lagom lutning neråt.På låg telemarkstance glider jag med enormt leende på läpparna genom puderkuddar ner mot baksjön.  När klacken slår i sjön är det Sigur Ros som intar spellistan och trötthetsmagi uppstår. Vilken runda. Nya bekantskaper, vackra vyer, utmaning och lugn. Komplett.
Klicka för större bilder: