Fler bilder längst ner

Datum: 2016-12-03
Sträckning:

Dag 1: Vålådalen fjällstation –> foten av södra kyrkstensskaftet
Dag 2: Foten av södra kyrkstensskaftet –> Lillstensdalen –> Stensdalsstugorna
Dag 3:  Stensdalsstugorna –> Kyrkstenen –> Nulltjärn –> Vålådalen

Sedan liftarna öppnade i Åre har det varit full fokus på att få tid i backen på skidorna och därmed färre avstickare till fjällen. Till slut så fick jag dock ett enormt sug efter att testa touringskidorna på riktigt så jag packade ryggsäcken och begav mig ut på en utflykt som skulle innebära en ny form av rekord på skoskavsfronten och flygande utedass i 4- manna storlek.

Dag 1
Jag har aldrig varit ute på ett par touringskidor innan och en hel del ögonbryn höjdes skeptiskt när jag sa att jag skulle ge mig ut och leta höjder på en runda som innebar mycket skidande på platten.  Jag tänkte att det kunde inte bli så mycket tuffare än vanliga turskidor speciellt med tanke på hur lätt min nya touring-rigg var. Så på med stighudarna och med ett stort smile klickade jag i de tekniska bindningarna och begav mig från Vålådalens fjällstatstion med sikte på Stendalsstugorna. Efter att varit på väg en timme i perfekta -8c så började det vanliga lugnet som naturen ger sätta sig och jag var grymt impad över hur sköna pjäxorna (arcteryx procline carbon) var. Under första rasten så lullade jag nöjt runt med vad för mig lika gärna kunde varit en vanlig vandringskänga på fötterna.Gliiiiiiid inte lyyyyyfta blev mantrat när jag tog mig över frusna våtmarker och igenom skogen som låg framför mig.
Vid södra kyrkstensskaftet fot insåg jag att det vore bäst att stanna och slå läger då jag vid detta laget insett att det var hög tid att plåstra om fötterna.  Hittade en plats med en bäckfåra som fortfarande porlade. Lyxigt att slippa smälta snö tänkte jag medan jag gick runt och stampade snön till mer solid lägerplats. I väntan på att snön skulle sätta sig avnjöt jag en av de hemmalagade måltider som numer  till fullo ersatt de frystorkade varianterna. På det en kaffe i min snösoffa.  Upp med tältet, i med snöankare och plåstra om fötterna.  Med vindstilla och stora snöflingor som slog ner mot tältduken dröjde det inte länge innan sömnen kom.

Dag 2
Känner direkt på morgonen att tempen ute ökat. Över nollan utan tvivel. Förutspår klister och 10 centimeter ovan och under skidorna. Satan. Detta kommer bli en tung dag men jag har förhoppning att upp mot Gåsen så kommer nog snön bli bättre. Planen blir att kämpa förbi stensdalsstugorna och vidare upp mot Gåsen för att hitta något åkbart imorgon. Efter 100 meter inser jag att jag redan nu går istället för att glider.  Jag har dessutom skjutit i höjden tack vare mina nya platåskor i form av skidor.  Snyggt men kanske inte så jävla praktiskt. Det är tungt tungt tungt att släpa på dessa snöbetongklumpar under fötterna och en ganska jävlig motvind har naturligtvis gjort mig sällskap. Jag känner hur den nya vinkeln skapar en nytt sätt att skava mina hälar och rätt som det är känner jag att trycket lättar. Jaha där rök blåsorna. Precis där med vinden bitande i ansiktet, numer öppna sår på fötterna och skitföre klickar pannbenet in. Jag skrattar till och har helt ny kraft. Fan lite vind och lite sår! Nu kör vi! Förbi Stendalsstugorna med ett leende som tilltar i galenskap ju mer det blåser. I lill-stensdalen börjar jag nästan backa i vinden. Så här skulle det inte bli enligt prognosen tänkte jag.  Tar upp mobilen för att se om prognosen ändrats något. Ökar det mer så kommer det ej vara lämpligt att vara uppe på höjd. Ingen täckning. Pannbensapan som drivit mig uppåt får nu lämna över rodret till den mer vise delen i min medvetenhet. Inte lönt att riska mer. Pannbensapan tycker jag är den största mesen som bangar och försöker intyga mig att köra rambo rakt upp till Gåsen är melodin. Väl tillbaka vid stensdalsstugorna börjar jag leta lä för tältet och inser av smärttopparna som skjuter från hälarna att fötterna tagit mycket stryk under dagen.  Jag håller upp min vindmätaren.  13 m/s i medel och toppar över 20. Det slår mig att den hårda men milda vinden kommer smälta loss mina ankare och det är kanske inte det bästa om vinden ökar ännu mer. Då jag inte vet hur vinden ska utveckla sig under natten bestämmer jag mig för att gå och se om jag kan hitta nödutrymmet.

Chorizo och rotmos, kompresser över såren och bra musik i öronen. Nu kommer den där bra känslan åter. Bra val att inte köra rambo idag tänker jag medan mina ögon kämpar för att hålla sig öppna. Stormlarmet på klockan vibrerar och stötarna mot den exponerade rutan i stugan smäller till men nu har min kropp bestämt sig för att det är dags för sömn.

Dag 3
Vaknar tidigt men ändå utvilad. Kör hela morgonrutinen där i mörkret. Denna tiden på året är det alltid en avvägning mellan sträcka och tillgängligt ljus så det är skönt att slippa stressa för än är det inte ljust på länge.  Kollar kartan. Planerna behöver ändras. Jag behöver börja ta mig tillbaka men de läkande varma sömntimmarna har gjort sitt med mitt sinnelag så jag väljer ändå en ny rutt för att få se mer av området. Stegar ut ur nödutrymmet och inser hur mycket snö som smält under natten. Observerar även att ett utedass i större 4-mannamodell ligger vält. Vinden har gjort sitt i natt.
Skrattar lite åt tanken på vad som kunde hänt om jag sökt lä bakom dasset i natt. Dödsrunan liksom…sökte äventyr i norr men drömmarna krossades av ett utedass. Solen börjar titta fram och jag står och granskar sidorna på lill och storstensdalsfjället som ståtar på var sin sida av stugorna.  Här kommer jag absolut återvända för ett par skär utför lovar jag mig själv innan jag börjar leta mig söderut för att hitta en överfart över stensån. Jag siktar på “skaftet” via leden mot vålåstugorna. Vattnet är betydligt livligare idag än igår. Kartans alternativ var ej gångbara så valet står emellan att vända upp till den fasta bron vid stensdalsstugorna igen eller ta en ny väg. Väljer att helt vända norrut istället.  Jag går för att korsa tvärån på samma ställe som jag gjorde igår. Då kunde man knappt höra vattnet där under snön. Idag möttes jag av en annan syn. Smältvatten.
Följer vattnet norrut för att se om jag kan hitta någon bra plats att korsa dess framfart. Inser ganska snart att mitt enda val är en bro norröver. Jämfört med gårdagens före känns det som jag flyger fram och jag unnar mig att stanna till mycket för att njuta av snöns dans i solen. Vinden kommer och går men gör mig mer och mer sällskap när jag tar mig högre upp på södra kyrkstensskaftet.  Vinden blåser nu bort mina spår medan jag står och ser på. Kanske dags att bege sig neråt igen.Av med hudarna, låsa hälen och sakta börja kasa neråt i skogen. Det var inte uppvisning i vacker skidföring men neråt gick det tills en gren bestämde träff med min ena skida. 75 liter rygga trycker på och ger mig en snygg bågformation i luften. Kunde riktigt se älgarna stå där vid sidan och hålla upp poängskyltar för mitt snödyk, 10, 10, 9. Jag ligger där i snödrivan och inser att det är ändå precis detta jag kommit hit för. Oledade äventyr där man samlar kunskap för att kunna anpassa sig on the fly när förutsättningarna förändras.  Rakt öst ligger nulltjärn och på vägen dit hinner det mörkna. I pannlampans ljus tar jag de sista 3 kilometerna mot vålådalen utan skidor på fötterna.

Jag har ont, jag är nöjd och jag är tacksam för allt jag får lära.
Klicka för större bilder: